Jag har precis flyttat ifrån söder till norr och försöker göra mig hemmastadd i min nya lägenhet. Det är fortfarande lite svårt att känna sig helt hemma när man är i ett helt nytt område utan någon direkt koppling överhuvudtaget till stället tidigare. Det får en att känna sig lite alienerad från omvärlden. Nu låter det som om jag har flyttat mitt ut i skogen fast det känns nästan lite så. Nu bor jag så norr man kan komma och fortfarande kalla det Stockholm.

Men det känns ändå väldigt bra. Min första bostadsrätt.

Orsaken till att jag ens övervägde att storhandla efter jobbet dels för att stackars Eddie hade slut på mat (barnens kanin) och förskolepedagogen hade kommenterat på barnens brist av vantar tillsammans med en moralkänga om att jag hämtar barnen för sent. Jag förstår inte hur de andra lyckas, jag kan inte få ihop det. Jag kämpar varje dag att få ihop hämtning och lämning samtidigt som jag ska jobba tillräckligt för att kunna försörja barnen. Jag måste jobba heltid för att få ekonomin att gå ihop.

Hur som helst, efter den sedvanliga moralkakan beslutade jag mig för att vara en bra och engagerad moder istället för den trötta, sönderstressade, mentalt utmattade moder jag egentligen är och framförallt känner mig som och ta med barnen för att storhandla.

Jag har aldrig varit så utmattad efter att ha handlad som då. Ett barn springer åt ena håller det andra barnen skriker för att den inte får en barnkundvagn så då måste man springa och växla pengar för att få ett sådan medan barn nummer ett är långt borta in i affären. barn nummer två försöker besluta sig om vilken tandkräm som är bäst lämpas medan barn nummer ett fortfarande är någonstans bland legot med, förhoppningsvis, omnejd. Andas djupt och försöker inte ställa till en scen när jag försöker få barn nummer ett att komma så vi kan köpa mat. Försent, barn nummer två upptäcker nu legot och där blir vi fast i en halvtimme med tjat och antydningar på att jag både är elak och orättvis och att pappa minsann skulle köpt en leksak om han var där. Överfylld av dåligt samvete över separationen köper jag bakmix och en kokbok för barn.

När jag väl lyckades betala och jaga ifatt barn nummer ett som ansåg att vid kassorna är det ett bra tillfälle att försöka fly mot bergen kunde jag spänna fast barnen i bilen (bara det kändes enormt lugnande) och åka hem med barn nummer ett sparkandes mot min rygg hela färden.

jag köpte hamburgare påvägen hem. Jag var nog så engagerad och inspirerade som jag var för den här dagen.

Barnen hade däremot kul trots att det låter som att jag var en hysteriskt mor, mitt problem är nog att jag inte är tillräckligt hysteriskt i rädsla för att folk ska tro att jag är en hysterisk mamma vilket gör mig till en vek och försiktigt mamma när jag är ute med barnen. Vilket i sin tur gör att barnen totalt kör över mig. Jag är utomhus-curling-mamma, vet inte om det finns som begrepp än men annars så skapade jag just det. Alla föräldrar som inte vågar säga ifrån ute i rädsla för vad allmänheten ska tro om deras föräldraskap.

Vi valde att strosa lite i Kista galleria dels för att jag gärna ville köpa nya pumps och kanske en och annat från h&m när man ändå var i farten men också för att affärerna var öppna fram tills bion skulle börja. Synd bara fanns det inte några sådär superromantiska restauranger som man gärna vill gå på när man ska försöka dejta någon påriktigt. Sådär Sex and the city-dejta och vara en supermodern dam.

Att vara en supermodern dam blir dock ganska ironiskt när jag har på mig kläder från 1920-talet (om inte tidigare). Jag försöker sätta en trend med krås. Skillnaden mellan galningen och geniet är framgång, så.. ja… det återstår att se var jag hamnar.

Skorna åkte dock av, så ohyfsad är jag på en skala. Men de gjorde faktiskt svinont så jag tycker att jag hade en väldigt bra ursäkt. Alla som gått i nyköpta klackskor kommer förstå mig. Ont som fan I tell you.

Och naturligtvis lite obligatoriska bilder på kvällens förtäring.

Efter den trevliga middagen och några ännu trevligare glas vin gick vi till biografen och såg Apornas planet – (R)evolution. Började bra men väl i slutet spårade den ut så till den grad att jag var på väg att resa mig för att gå. Hade möjligtvis gjort det om jag inte satt längst upp och i mitten.

Måste bara klargöra det där med diskret skoavtagning på restaurangen:
SE! Så ont gjorde det. Det är faktiskt okej att ta av sig skorna när man har skavsår som nästan borde sys.

”Det ligger en sådan orättvisa i hela konceptet”

Detta eviga skuldbeläggande av modern när två föräldrar väljer att gå skilda vägar slutar aldrig att förvåna och uppreta mig. Det ligger en sådan orättvisa i hela konceptet om att mödrar som lämnar i från sig sina barn varannan vecka skulle vara sämre mödrar. Denna orättvisa gör mig förbannad. Vad har vi för val? Ska vi neka barnen deras fader och säga att bara för att vi är mödrar är vi viktigare individer i barnens liv? Ska vi hålla ihop i ett äktenskap som psykiskt bryter ner oss, gör oss olyckliga bara för att barnen oavsett familjeklimatet ska ha båda sina biologiska föräldrar närvarande? Det är fan inte rättvist!

”Vad har vi för val?”

De veckorna jag inte har barnen försöker jag upptäcka mig själv och finna vem jag är utanför relationen. Vem jag är förutom moder, fru och medarbetare. Att vi nyskilda mödrar ibland kan njuta av vår nyfunna frihet gör inte oss till sämre mödrar eller att vi inte tycker om våra barn.

Varför jag tycker detta är orättvist är för att medan mödrar får denna skamstämpel på sig går fäderna iväg med extra eloge. Som om de är duktiga och ansvarstagande för att de har barnen varannan vecka. Sedan att de festar varje helg när de inte har barnen eller njuter av ensamheten de veckor de inte har barnen är inget värt att diskutera. Det är inte mödrar och därför har inte de samma roll i barnens liv. Skitsnack!

”Denna syn på vikten av framförallt moderns närvaro i barnens vardag förminskar männens roll som föräldrar”

Ni kanske ser jag jag blir väldigt upprörd, jag försöker andas lugnt men jag kan bara inte. Detta, kanske för att det ligger mig väldigt nära i min egen situation, berör mig väldigt djupt eftersom jag själv fått det slängt i ansiktet. Jag borde inte lämna mina barn varannan vecka, jag är en dålig mor. Och detta bara för att jag är moder, hade jag varit fader hade det inte alls varit samma sak. Varför ska alltid mödrarna och i slutändan kvinnorna vara dem som ska bära all skuld?

Men i slutändan handlar det inte bara om mödrarna utan även fäderna. Hur detta egentligen speglar samhällets syn på deras deltagande i barnens liv. Denna syn på vikten av framförallt moderns närvaro i barnens vardag förminskar männens roll som föräldrar. Som om deras engagemang och närvaro är en liten parentes, något som skulle vara trevligt men långt ifrån nödvändigt. Det är i mitt tycke bland de mer skadliga normerna i en barn-aspekt; tanken att samhället anser modern mer väsentlig än fäderna i barns tillvaro.

Men slutligen behöver varken mödrar eller fäder skuldbeläggas eller skamstämplas. Det är jobbigt nog som det är att veta att man kommer missa 50 % av sina barns dagar. Det gör ont, får både män och kvinnor.

Jag vill poängtera att min ställning när det kommer till bidrag och att jag faktiskt inte tror att varken socialdemokrater, borgare eller någon annan med politisk tillhörighet har mer benägenhet till bidragsbedrägerier än någon annan.

Det återstår att se om han lyckas bygga upp sitt varumärke

Juholts misstag var naturligtvis fasligt pinsamt inte minst för honom själv men också för Socialdemokraterna som parti. Socialdemokraterna har sedan Mona Sahlin brottats med synen på ledningen som fuskare och det utbredda misstroendet för valberedningen. Nu har de verkligen försökt bygga upp sitt varumärke och bytt ut den ledning som förknippas med 2010 års stora valmisslyckande. Och då kommer först Juholts sambo som tidigare bedragerska och sedan detta; själva Juholts som bedragare. Det återstår att se om han lyckas bygga upp sitt varumärke till 2014 års val.

Efter det hela gjorde Juholt det som varje person tvingas göra, betala tillbaka, det gör inte Juholt extra nobel på någotvis. Betala hade han tvingats göra vare sig han vill göra rätt för sig eller inte. Dock tvingas Juholt, till skillnad från de flesta andra, gå ut och göra en total pudel och mer eller mindre förklara sig själv fullständigt inkompetent. Kanske inte så ordagrant men när en så framträdande person inom ett partis ledning går ut och säger att de inte kände till reglerna ska varningsklockorna fram.

Men sedan ska vi inte vara så hårda mot den stackars karln. Han gjorde bara det som 90 % av befolkningen gör: Han läste inte hela blanketten alternativt missförstod han delar av blanketten. Vilket i sin tur gör honom en man av 90 % av folket. Om vi ska vara snälla. Jag personligen känner mig inte så snäll idag men kan göra ett undantag, har redan varit elak mot minst tre personer denna vecka just för att de inte förstod blanketterna som de skulle skriva på.

Innan jag ens börjar vill jag först klargöra vissa punkter så att det jag skriver om inte misstolkas. Det första och viktigaste är vad som är skillnaden mellan genus och kön. För där finns en skillnad och det är helt lönlöst att ge sig in i en diskussion om detta när man saknar kunskaper om något så fundamentalt för diskussionen.

Genus har alltså inget med biologin att göra

Genus är ett begrepp format av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning för att förstå de föreställningar och idéer som formar kvinnor och mäns sociala beteende (Nationalencyklopedin). Genus har alltså inget med biologin att göra, det vill säga vad kvinnor och män har mellan benen. Genus, eller det sociala könet, handlar alltså om hur kvinnor beter sig och hur män beter sig samt hur allmänheten och normen anser att de ska bete sig.

Kön är rent biologiskt, det handlar om vilka könsceller man producerar (ägg eller sperma), vilken könskromosomer, hormonbalans eller hormonproduktion man har. Vilka könshormoner man har leder till skillnader i ämnesomsättning, blodvärden, kroppsfett, kroppsbehåring och muskeltillväxt.

Det finns forskning som hävdar att vissa beteenden är medfödda och det finns forskning som hävdar det motsatta. Peronligen blir jag genast lite skeptisk när man blandar hjärnans funktion med beteende eftersom det är svårt att påvisa fullgoda resultat och då ska vi inte tala om alla felkällor som uppstår.

Som en kul kuriosa var jag inne och läste en diskussion om flashback om att män har större hjärna och därmed är smartare än kvinnor och jag började genast tänka på 1930-talets forskning kring hjärnans storlek och intelligens. Forskningen då utfördes av rasbiologiska institutet och förkastades totalt vid senare tillfälle eftersom huvudets storlek inte har någonting att göra med hur smart man är. Denna information hade dock inte flashback delgets, alternativt hade de inte bemödat sig att titta efter det.

Kön är rent biologiskt

Jag ville med den lilla anekdoten poängtera hur fel det kan bli när man försöker koppla fysiologiska aspekter till hur man beter sig socialt. Det skulle innebära att om en kvinna som går på testostron-tillskott skulle ändra personlighet helt. Bli intresserade av helt andra saker helt plötsligt och bete sig helt annorlunda än hon gjorde innan. Det gör man inte eftersom det inte är så lätt. En kvinna som tillför testostron blir inte helt plötsligt jättevåldsam och en man som tillför östrogen börjar inte helt plötsligt gilla väskor och skor.

Debatten om genus handlar alltså inte om kön ur ett biologiskt perspektiv, ingen feminist är intresserad av att kastrera alla män eller ta bort kön och börja kalla alla hen. Det är ett fulknep som används för att förminska diskussionen, en härskarteknik för att försöka få diskussionen att verka fånig. Debatten handlar om genus, om könsroller och den norm som påtvingas båda män och kvinnor. Den genusbundna normen hämnar människans förnuft och valfrihet, som både liberal och ateist ser jag det som lika illa förminskning av människans förmåga som tanken om att människan inte kan ha moral utan religiös lag.

Jag smyger lite när jag går in på hennes blogg för jag skäms fortfarande för att jag 2009 började hjälpa henne med att validera hennes sida och sen avslutade tvärt när Jennie dog och jag inte orkade engagera mig så mycket i något. Sen när jag väl skakade mig ur det tyckte jag att mitt beteende var så omoget och pinsamt att jag inte vågade kontakta henne igen för att fortsätta. Så nu tror hon säker att jag är en någon som säger saker men inte fullföljer det. Och sådan är jag inte alls egentligen. Så varje gång jag går in på hennes blogg påminns får jag lite ångest över det hela.

Fast jag tror att jag målar upp något som inte existerar. Tror rakt av att hon faktiskt inte ens kommer ihåg mig.

Så jag går in på hennes blogg för att först inspireras och sedan få ångest.

Happy, happy – en bok om skilsmässa av Maria Sveland och Katarina Wennstam

I lördags snubblade jag på en bok medan jag utförde min sedvanliga fönstershopping i Akademibokhandeln. ”Happy, Happy – en bok om skilsmässa” av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Jag stod länge och funderade kring boken. En del av mig ville köpa den medan en annan vägrade erkänna att det faktiskt finns tankar och känslor som jag behöver sluta förtränga och förstå.

Som kvinnlig huvudroll i en pågående skilsmässa har jag upptäckt möjligheten i det enligt mig själv tidigare omöjliga fenomenet: att vara ensam samtidigt som man är socialt belamrad. Hel ensam i känslorna och tankarna men helt omgiven av människor som vill beklaga sorgen för mig, fråga hur det nu ska gå med allt och klappa mig nedlåtande på axeln medan de skakar på huvudet åt mitt misslyckade äktenskap.

”Jag är lyckligare”

Jag kunde känna igen mig i boken och fick faktiskt en hel del tröst i att jag inte var ensam i de känslor jag själv kände. Att mitt dåliga samvete gentemot mina barn var helt naturliga men att barnen inte skulle vara lyckliga med två olyckliga föräldrar. Det funkar inte när två personer knappt kan vara i samma rum utan att bli bittra och irriterade på varandra. Boken fick mig att inse att trotts att jag kände som jag gjorde var det okej, och en skilsmässa är inte alltid av ondo.

Det är lite märkligt hur heligt äktenskap egentligen är, hur det ställs andra krav på sin partner än på sina vänner. Skulle du må dåligt i sällskap av en vän skulle vem som helst säga att det bara är att sluta umgås med den vännen. Varför är det inte samma sak med den personen som man ska bo och leva tillsammans med hela livet? Hur kan det vara lägre krav på samstämmighet där? Det är något jag aldrig riktigt förstått.

”Bakom varje framgångsrik kvinna finns en skilsmässa”

Jag intalar mig varje dag att jag är stark nu, jag har mer energi och jag är lycklig. Det är en halvsanning med modifikation: jag är lyckligare men jag har fortfarande en bit att gå. Nu har jag dock förutsättningarna för att bli lycklig, i den utsträckning en individ kan vara helt lycklig. Jag skulle vilja avsluta detta gott så jag säger att bakom varje framgångsrik kvinna finns en skilsmässa. Det tror jag faktiskt kan stämma. Att ta steget mot en skilsmässa innebär att man inte längre tänker prioritera andras åsikter och tankar före sitt eget välbefinnande.