miLLus

Modern och skulden

Genus och Kön

Jag har tidigare skrivit om min egen skilsmässa och hur jag kände boken ”Happy, Happy – en bok om skilsmässa” som ett stort stöd i alla tankar och känslor jag gick igenom. Jag snubblade in på en intervju i DN med en av författarna (Maria Sveland) och blev genast väldigt fundersam kring samhällets syn på modern och de krav som ställs på henne som person till skillnad från fadern.

”Det ligger en sådan orättvisa i hela konceptet”

Detta eviga skuldbeläggande av modern när två föräldrar väljer att gå skilda vägar slutar aldrig att förvåna och uppreta mig. Det ligger en sådan orättvisa i hela konceptet om att mödrar som lämnar i från sig sina barn varannan vecka skulle vara sämre mödrar. Denna orättvisa gör mig förbannad. Vad har vi för val? Ska vi neka barnen deras fader och säga att bara för att vi är mödrar är vi viktigare individer i barnens liv? Ska vi hålla ihop i ett äktenskap som psykiskt bryter ner oss, gör oss olyckliga bara för att barnen oavsett familjeklimatet ska ha båda sina biologiska föräldrar närvarande? Det är fan inte rättvist!

”Vad har vi för val?”

De veckorna jag inte har barnen försöker jag upptäcka mig själv och finna vem jag är utanför relationen. Vem jag är förutom moder, fru och medarbetare. Att vi nyskilda mödrar ibland kan njuta av vår nyfunna frihet gör inte oss till sämre mödrar eller att vi inte tycker om våra barn.

Varför jag tycker detta är orättvist är för att medan mödrar får denna skamstämpel på sig går fäderna iväg med extra eloge. Som om de är duktiga och ansvarstagande för att de har barnen varannan vecka. Sedan att de festar varje helg när de inte har barnen eller njuter av ensamheten de veckor de inte har barnen är inget värt att diskutera. Det är inte mödrar och därför har inte de samma roll i barnens liv. Skitsnack!

”Denna syn på vikten av framförallt moderns närvaro i barnens vardag förminskar männens roll som föräldrar”

Ni kanske ser jag jag blir väldigt upprörd, jag försöker andas lugnt men jag kan bara inte. Detta, kanske för att det ligger mig väldigt nära i min egen situation, berör mig väldigt djupt eftersom jag själv fått det slängt i ansiktet. Jag borde inte lämna mina barn varannan vecka, jag är en dålig mor. Och detta bara för att jag är moder, hade jag varit fader hade det inte alls varit samma sak. Varför ska alltid mödrarna och i slutändan kvinnorna vara dem som ska bära all skuld?

Men i slutändan handlar det inte bara om mödrarna utan även fäderna. Hur detta egentligen speglar samhällets syn på deras deltagande i barnens liv. Denna syn på vikten av framförallt moderns närvaro i barnens vardag förminskar männens roll som föräldrar. Som om deras engagemang och närvaro är en liten parentes, något som skulle vara trevligt men långt ifrån nödvändigt. Det är i mitt tycke bland de mer skadliga normerna i en barn-aspekt; tanken att samhället anser modern mer väsentlig än fäderna i barns tillvaro.

Men slutligen behöver varken mödrar eller fäder skuldbeläggas eller skamstämplas. Det är jobbigt nog som det är att veta att man kommer missa 50 % av sina barns dagar. Det gör ont, får både män och kvinnor.

Att skilja på genus och kön

Genus och Kön

Jag har länge velat diskutera genus och kön men varje gång jag har befunnit mig i en diskussion blir jag så upprörd att jag bara vill gå därifrån och ge upp. Jag ger en enorm eloge till alla som orkar fortsätta förklara om och om igen vad feminism handlar om och vad som egentligen står på agendan.

Innan jag ens börjar vill jag först klargöra vissa punkter så att det jag skriver om inte misstolkas. Det första och viktigaste är vad som är skillnaden mellan genus och kön. För där finns en skillnad och det är helt lönlöst att ge sig in i en diskussion om detta när man saknar kunskaper om något så fundamentalt för diskussionen.

Genus har alltså inget med biologin att göra

Genus är ett begrepp format av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning för att förstå de föreställningar och idéer som formar kvinnor och mäns sociala beteende (Nationalencyklopedin). Genus har alltså inget med biologin att göra, det vill säga vad kvinnor och män har mellan benen. Genus, eller det sociala könet, handlar alltså om hur kvinnor beter sig och hur män beter sig samt hur allmänheten och normen anser att de ska bete sig.

Kön är rent biologiskt, det handlar om vilka könsceller man producerar (ägg eller sperma), vilken könskromosomer, hormonbalans eller hormonproduktion man har. Vilka könshormoner man har leder till skillnader i ämnesomsättning, blodvärden, kroppsfett, kroppsbehåring och muskeltillväxt.

Det finns forskning som hävdar att vissa beteenden är medfödda och det finns forskning som hävdar det motsatta. Peronligen blir jag genast lite skeptisk när man blandar hjärnans funktion med beteende eftersom det är svårt att påvisa fullgoda resultat och då ska vi inte tala om alla felkällor som uppstår.

Som en kul kuriosa var jag inne och läste en diskussion om flashback om att män har större hjärna och därmed är smartare än kvinnor och jag började genast tänka på 1930-talets forskning kring hjärnans storlek och intelligens. Forskningen då utfördes av rasbiologiska institutet och förkastades totalt vid senare tillfälle eftersom huvudets storlek inte har någonting att göra med hur smart man är. Denna information hade dock inte flashback delgets, alternativt hade de inte bemödat sig att titta efter det.

Kön är rent biologiskt

Jag ville med den lilla anekdoten poängtera hur fel det kan bli när man försöker koppla fysiologiska aspekter till hur man beter sig socialt. Det skulle innebära att om en kvinna som går på testostron-tillskott skulle ändra personlighet helt. Bli intresserade av helt andra saker helt plötsligt och bete sig helt annorlunda än hon gjorde innan. Det gör man inte eftersom det inte är så lätt. En kvinna som tillför testostron blir inte helt plötsligt jättevåldsam och en man som tillför östrogen börjar inte helt plötsligt gilla väskor och skor.

Debatten om genus handlar alltså inte om kön ur ett biologiskt perspektiv, ingen feminist är intresserad av att kastrera alla män eller ta bort kön och börja kalla alla hen. Det är ett fulknep som används för att förminska diskussionen, en härskarteknik för att försöka få diskussionen att verka fånig. Debatten handlar om genus, om könsroller och den norm som påtvingas båda män och kvinnor. Den genusbundna normen hämnar människans förnuft och valfrihet, som både liberal och ateist ser jag det som lika illa förminskning av människans förmåga som tanken om att människan inte kan ha moral utan religiös lag.