Eloge till alla storhandlings-föräldrar
Inspirerad av LadyDahmers inlägg om att handla med barnen tänkte jag åka och storhandla med barnen sådär som starka, framgångsrika *host*, ensamstående mammor gör. Jag menar, kan de borde väl jag kunna, herregu jag jobbade på stålverk gravid för sjuttsingen!
Orsaken till att jag ens övervägde att storhandla efter jobbet dels för att stackars Eddie hade slut på mat (barnens kanin) och förskolepedagogen hade kommenterat på barnens brist av vantar tillsammans med en moralkänga om att jag hämtar barnen för sent. Jag förstår inte hur de andra lyckas, jag kan inte få ihop det. Jag kämpar varje dag att få ihop hämtning och lämning samtidigt som jag ska jobba tillräckligt för att kunna försörja barnen. Jag måste jobba heltid för att få ekonomin att gå ihop.
Hur som helst, efter den sedvanliga moralkakan beslutade jag mig för att vara en bra och engagerad moder istället för den trötta, sönderstressade, mentalt utmattade moder jag egentligen är och framförallt känner mig som och ta med barnen för att storhandla.
Jag har aldrig varit så utmattad efter att ha handlad som då. Ett barn springer åt ena håller det andra barnen skriker för att den inte får en barnkundvagn så då måste man springa och växla pengar för att få ett sådan medan barn nummer ett är långt borta in i affären. barn nummer två försöker besluta sig om vilken tandkräm som är bäst lämpas medan barn nummer ett fortfarande är någonstans bland legot med, förhoppningsvis, omnejd. Andas djupt och försöker inte ställa till en scen när jag försöker få barn nummer ett att komma så vi kan köpa mat. Försent, barn nummer två upptäcker nu legot och där blir vi fast i en halvtimme med tjat och antydningar på att jag både är elak och orättvis och att pappa minsann skulle köpt en leksak om han var där. Överfylld av dåligt samvete över separationen köper jag bakmix och en kokbok för barn.
När jag väl lyckades betala och jaga ifatt barn nummer ett som ansåg att vid kassorna är det ett bra tillfälle att försöka fly mot bergen kunde jag spänna fast barnen i bilen (bara det kändes enormt lugnande) och åka hem med barn nummer ett sparkandes mot min rygg hela färden.
jag köpte hamburgare påvägen hem. Jag var nog så engagerad och inspirerade som jag var för den här dagen.
Barnen hade däremot kul trots att det låter som att jag var en hysteriskt mor, mitt problem är nog att jag inte är tillräckligt hysteriskt i rädsla för att folk ska tro att jag är en hysterisk mamma vilket gör mig till en vek och försiktigt mamma när jag är ute med barnen. Vilket i sin tur gör att barnen totalt kör över mig. Jag är utomhus-curling-mamma, vet inte om det finns som begrepp än men annars så skapade jag just det. Alla föräldrar som inte vågar säga ifrån ute i rädsla för vad allmänheten ska tro om deras föräldraskap.
