Modern och skulden
Jag har tidigare skrivit om min egen skilsmässa och hur jag kände boken ”Happy, Happy – en bok om skilsmässa” som ett stort stöd i alla tankar och känslor jag gick igenom. Jag snubblade in på en intervju i DN med en av författarna (Maria Sveland) och blev genast väldigt fundersam kring samhällets syn på modern och de krav som ställs på henne som person till skillnad från fadern.
”Det ligger en sådan orättvisa i hela konceptet”
Detta eviga skuldbeläggande av modern när två föräldrar väljer att gå skilda vägar slutar aldrig att förvåna och uppreta mig. Det ligger en sådan orättvisa i hela konceptet om att mödrar som lämnar i från sig sina barn varannan vecka skulle vara sämre mödrar. Denna orättvisa gör mig förbannad. Vad har vi för val? Ska vi neka barnen deras fader och säga att bara för att vi är mödrar är vi viktigare individer i barnens liv? Ska vi hålla ihop i ett äktenskap som psykiskt bryter ner oss, gör oss olyckliga bara för att barnen oavsett familjeklimatet ska ha båda sina biologiska föräldrar närvarande? Det är fan inte rättvist!
”Vad har vi för val?”
De veckorna jag inte har barnen försöker jag upptäcka mig själv och finna vem jag är utanför relationen. Vem jag är förutom moder, fru och medarbetare. Att vi nyskilda mödrar ibland kan njuta av vår nyfunna frihet gör inte oss till sämre mödrar eller att vi inte tycker om våra barn.
Varför jag tycker detta är orättvist är för att medan mödrar får denna skamstämpel på sig går fäderna iväg med extra eloge. Som om de är duktiga och ansvarstagande för att de har barnen varannan vecka. Sedan att de festar varje helg när de inte har barnen eller njuter av ensamheten de veckor de inte har barnen är inget värt att diskutera. Det är inte mödrar och därför har inte de samma roll i barnens liv. Skitsnack!
”Denna syn på vikten av framförallt moderns närvaro i barnens vardag förminskar männens roll som föräldrar”
Ni kanske ser jag jag blir väldigt upprörd, jag försöker andas lugnt men jag kan bara inte. Detta, kanske för att det ligger mig väldigt nära i min egen situation, berör mig väldigt djupt eftersom jag själv fått det slängt i ansiktet. Jag borde inte lämna mina barn varannan vecka, jag är en dålig mor. Och detta bara för att jag är moder, hade jag varit fader hade det inte alls varit samma sak. Varför ska alltid mödrarna och i slutändan kvinnorna vara dem som ska bära all skuld?
Men i slutändan handlar det inte bara om mödrarna utan även fäderna. Hur detta egentligen speglar samhällets syn på deras deltagande i barnens liv. Denna syn på vikten av framförallt moderns närvaro i barnens vardag förminskar männens roll som föräldrar. Som om deras engagemang och närvaro är en liten parentes, något som skulle vara trevligt men långt ifrån nödvändigt. Det är i mitt tycke bland de mer skadliga normerna i en barn-aspekt; tanken att samhället anser modern mer väsentlig än fäderna i barns tillvaro.
Men slutligen behöver varken mödrar eller fäder skuldbeläggas eller skamstämplas. Det är jobbigt nog som det är att veta att man kommer missa 50 % av sina barns dagar. Det gör ont, får både män och kvinnor.
Lägg också på att modern har en psykisk sjukdom. Turbo-effekt, jag lovar.
Sedan önskar jag att du kan frysa de människor som förolämpar dig. Men det är svårt, jag vet.
Annars tycker jag att ni ordnat det fint för din familj, pappan och du.