miLLus

Skrivsätt & skrivrätt

Tankar & Åsikter

Språkriktighet behövs för att förstå en text men behövs alla regler? Vilka skrivregler har någon egentlig betydelse för läsbarheten och vilka regler följer vi enbart för att det är rätt? Varför väcker språkriktighetsfrågor sådant debatt?

Språket har genom historien markerat rang och bildning. Den obildade underklassen hade sitt språk medan den bildade överklassen hade sitt språk. Språket var inte bara ett sätt för överklassen att hävda sig utan också ett sätt för dem att distansera sig från underklassen och skapa en ”vi och dem” känsla. ”Vi” skriver rätt och riktigt och ”de” skriver fel och dåligt.

Men jag blir inte upprörd av sådant språkbruk utan mer bekymrad och lite sorgsen

Idag tror jag att vi lever kvar i samma språkindelning fast just överklass/underklass har blivit mer flytande. Behovet av att distansera sig ifrån det som är fel i språket finns kvar och jag tror att det då blir en debatt när helt plötsligt fel blir rätt. Barriären som separerar rätt från fel och de som har förut hade fel har nu rätt. Jag tror också det finns en viss patriotism och rädsla för att förlora det svenska språket i låneord, förkortningar och talspråksskrift.

På andra sidan finns de som inte skriver lika väl, särskrivningar, stavfel, syftningsfel och alla möjliga olika skrivfel. Eftersom språket har varit och i viss mån är idag förankrat i bildning och kunskap blir det en känslig fråga, ingen vill betraktas som dum och obildad. Därför går felskrivarna i försvar och känner sig många gånger kränkta när någon anmärker på dåligt språkbruk.

Språkligförändring är oundvikligt i ett samhälle som utvecklas, nya ord kommer till och förlegade ord sållas bort. Skrivspråket utvecklas alltid mot talspråket och själv känner jag att det inte direkt är något fel med det. Att skriva på ett språk och tala på ett annat är förvirrande och egentligen helt onödigt. Att skriva mej istället för mig gör inte meningen oläslig eller svår att förstå så därmed spelar det för mig ingen direkt roll om man börjar stava mig som mej. Jag ser själv ingen riktig orsak att hålla fast en specifik stavning enbart för att det är ”rätt”.

Men sedan kan jag också förstå att man av rädsla för att verka obildad inte vill gå emot strömmen och skriva fel.

Jag blir själv inte upprörd av människors språkbruk, men nog har jag en liten fördom mot dem som skriver jättedålig svenska att de är mindre begåvade. När jag ser en text, som är full av stavfel, syftningsfel och allmänt svårläst tappar jag lusten att läsa texten. Jag ger helt enkelt upp och läser inte vad som står för att det är för tröttsamt att läsa. Men jag blir inte upprörd av sådant språkbruk utan mer bekymrad och lite sorgsen. Hur klarar man sig i arbetslivet med sådant uselt språk? Förstår hans/hennes medarbetare vad hon/han skriver? Det måste vara väldigt frustrerande att inte bli förstådd och kanske till och med dumförklarad för sitt språk. Själv skriver jag inte helt korrekt, jag försöker att skriva begripligt och följa de språkregler jag kan. Men ibland slinker det med ett och annat fel helt omedvetet. Så eftersom jag står med åtminstone en fot i glashuset låter jag bli att kasta stenen.

Dalins ”Then Swänska Argus” 1732

Vad är ett bra språkbruk? Är det att enbart följa regler utan att reflektera över varför?För femtio år sedan var det tabu att avsluta och börja en mening med en preposition, idag bryr sig antagligen ingen om den regeln. I alla tider har människor våndats över journalisters utmanande, eller usla, språkbruk. Dalin beaktade inte dåtidens språkbruk exempelvis, han skrev ”dålig” svenska för dåtidens besserwissrar. Men det Dalin gjorde var bara att opponera sig emot de skrivregler som han inte tyckte var nödvändiga. Precis som vissa journalister gör idag och kommer göra om 50 år. Jag tror att alla måste börja fundera på varför de skriver som de gör. Man ska vara riktigt kritisk till varför man väljer att skriva som man gör. Varför man skriver ”än jag” eller ”än mig”. Varför man skriver vår när man säger våran och mig när man säger mej. Jag är generellt sätt lite emot det här blinda följandet av rätt och riktigt ”bara för att” utan motiv till regeln. Men sedan kan jag också förstå att man av rädsla för att verka obildad inte vill gå emot strömmen och skriva fel.